Jag gjorde en häftig och intensiv fotoresa till Nya Zeeland (som jag bokade via Fotoresor) på 19 dagar i april 2017. Dagarna före och efter kursen spenderade jag i Christchurch, den mest engelska staden utanför England. Efter att ha installerat mig på hotellet som hade ingång i en liten shoppinggalleria med glastak så gick jag ut och tittade på staden. Vid första anblick kändes Nya Zeelands tredje största stad väldigt trist trots all fin konst som fanns överallt. Hela staden lider fortfarande av ärren efter den stora jordbävningen 2011 med vägarbeten och renoveringar överallt. Det finns knappt ett kvarter utan spår från den fruktansvärt hemska katastrofen! Antingen har det byggts nytt eller var där byggställningar kring husväggarna eller hade man helt enkelt inte påbörjat något arbete alls utan husen står som om det precis hade hänt. Andra dagen åkte jag gondol (typ skidlift) från Heathcote valley 862 m (eller 945 m beroende på hur man räknar) upp till toppen på en slocknad vulkan, Mt Cavendish, som är 445 möh med fantastisk utsikt över Port Hills. Därifrån ser man Christchurch, Lyttelton harbour, Banks Peninsula, Canterbury Plains och Sydalperna. Där fanns en massa vandringsleder jag ville gå men eftersom jag skulle möta upp gänget som jag skulle tillbringa resten av resan med kl 17 så hann jag bara hålla mig runt den toppen. Vid slutet av fotoresan återkom jag till Christchurch och kände då att staden var lite mer intressant. Affärerna som höll stängt i åtta månader efter den stora jordbävningen i februari -11, återöppnades i Re:Start mall på Oxford terrace i oktober -11, en galleria utomhus som är uppbyggd av containrar, en annorlunda shoppingupplevelse. Jag gjorde även ett grundligare besök i botaniska trädgården denna gången. 
Fotoresan/kursen började med en liten kurs i landskapsfoto och bildkomposition på hotellrummet innan avfärd söderut mot Moeraki Boulders, ett antal runda stenar med en omkrets på upptill fyra m som låg utspridda på en 50 m lång strandsträcka. De bildades på havsbotten för 60 miljoner år sedan av kalksalter som ansamlades kring en hård kärna. Regnet öste ner så vi fick aldrig våra bilder i solnedgången som vi hade sett framemot, men vi skulle ha våra bilder och klädde både oss och kamerorna för att klara regnet! Självklart gick mina nyinköpta regnbyxor sönder redan vid första användningen! Revan fick silvertejpas ihop resten av resan.
Kl 8 nästa dag drar vi igång teori med hdr och bildseende för att sedan köra till vänster på kartan mot Invercargill, Nz:s sydligaste stad. Vi stannade och fotograferade Waipori falls och Purakaunui falls (20 m högt). Vi skulle fotografera Nugget Point, en fyr byggd 1869 som ligger i sydöstra hörnet av sydön, i solnedgången. Men eftersom Nya Zeelands vägar är annorlunda (som vägskyltar berättade) så var vi ju tvungna att stanna och fotografera många gånger. Så när vi kom till Nugget Point fick vi gå i väldigt rask takt för att hinna ut till fyren innan solen var borta. Men självklart var jag tvungen att stanna för jag hörde pälssäl. Jag var högt uppe på en klippa, säkert 100 m, så sälarna var jättesmå vilket gjorde det svårt att skilja dem från stenarna. Men med teleobjektivet och lite beskärning i datorn så kan man se dem. Som tur var fick jag se dem lite mer ordentligt senare i Milford Sound, men det visste jag ju inte då. Jag fick öka takten för att hinna ut till fyren som låg en bra bit bort från parkeringen. Det var mycket moln på himlen och fina färgtoner i rosa och blått så bilderna blev härligt dramatiska och mystiska. Vi åt middag sent (som alla dagar) i Invercargill. Det verkade vara en intressantare stad än Christchurch, men jag såg ju bara väldigt lite av staden. Men där verkade finnas mycket att göra.
Dag 4 hade vi kurs i porträtt och ljus kl 8. Vi körde uppåt till Te Anau, som ligger i Fjordland nationalpark, med fotostopp längs vägen. Vi kom fram i god tid så vi hann fotografera i området innan solen gick ner. Utsikten mot bergen från det inglasade hotellrummet var jättefin. På kvällen överraskades vi med grillkväll ute i mörkret av Christian och Malin som var två av våra chaufförer. Morgonen därpå skulle vi ha bildvisning, så kvällen blev sen med bildredigering och välja ut vilka bilder man skulle visa. Vi hade bara tid med tre per man så det var svårt att välja.
Vi fortsatte uppåt från Te Anau till Milford Sound (där vi gjorde en scenic cruise på fjorden) längs Cleddau Valley, vägen som fått statusen världsarvsväg vilket jag förstår varför. Milford Sound är en av de blötaste platserna i hela världen. Och då syftar jag inte på när båtföraren styrde rakt mot Fairy Falls så de som ville kunde fylla en kopp med glaciärvatten, utan att det regnar ca 200 dagar/år. Det kan komma så mycket som 250 mm på 24 timmar, vilket skapar tillfälliga vattenfall på klipporna. Regnet gör att det ligger ca tre m sötvatten ovanför saltvattnet. Men vi hade tur med vädret! Jag har aldrig åkt Hurtigrutten men tänker att det är väldigt likt. Stora vattenfall (Stirling falls 146 m resp Lady Bowen falls 160 m) och pälssäl fick vi uppleva i detta fantastiska landskap. Det ska även finnas delfin och pingvin men dem såg vi inte röken av. När vi kom tillbaka spridde vi ut oss och fotograferade tills solen gått ner. Det var ännu en fin solnedgång med vatten i förgrunden och berg i bakgrunden. Jag gick ut på strandbanken och hade fotograferat en bra stund på lite olika platser innan jag nästan sätter foten på en possumråtta. Den var så klart ganska död, och hade nog varit det ett tag för huvudet var bara skelett, men kroppen och svansen hade fortfarande päls. De har rejäla klor! Jag hade kunnat bli sönderriven av en sådan vid senare tillfälle i resan, men mer om det längre fram.
Nästa dag åker vi vidare uppåt till Aoraki/Mt Cook, Nz:s högsta berg på 3754 möh, där vi gör en kvällshajk ut i nationalparken för att fotografera Mt Cook i solnedgången. Om ni undrar hur berget fått sitt namn så var det en pojke vid namn Aoraki och hans tre bröder som steg ner från himlen i en kanot för att besöka Moder jord. Kanoten gick sönder och barnen förvandlades till sten. Inga konstigheter med det 😉 Vi började med att gå fel så låren fick lite extra träning i trapporna på ca 30 min. Vi skulle ta oss över två långa hängbroar på vägen mot fotoplatsen. Man kände sig väldigt onykter på dem. Nu ska jag använda ett ord som jag nästan aldrig brukar använda pga att det har blivit så hippt; vi fick en otroligt magisk solnedgång! Himlen brann i massa olika färger! Det var nästan overkligt! På hängbron på väg tillbaka mötte jag en jätterädd katt i mörkret. Den hade tagit sig förbi de två som gick före mig och Uffe så den var nu instängd mellan oss fyra. Den visste inte vart den skulle ta vägen så den gick ut på den lilla stumpen av bjälken som stack ut under bron, jag o Uffe backar så den vågar sig upp på bron igen. Men den vågade inte gå förbi oss så jag börjar böja mig ner för att ta upp den och bära den över, men tänker att vildkatten kanske blir ännu räddare då och hoppar av bron för att komma undan. Den skulle aldrig överleva det höga fallet så jag tvekade lite när jag böjde mig. Då sprang den vidare. Det kom ingen mer efter oss så den lyckades komma säkert över. Nu till det roliga, det var ingen katt! Det var en possumråtta fick jag höra av de som var före oss. De trodde att det var en tvättbjörn men jag tyckte inte det såg ut så på kroppen och svansen. Den var mer lik den jag nästan trampade på innan. Kanske tur att jag inte tog upp den för de har vassa klor (det såg jag ju i Milford Sound) och är säkert inte lika sällskaplig som en katt. Jag ångrar att jag inte tände pannlampan så jag hade fått se mer än bara konturerna i månskenet. 
Vi besökte Wanaka. Där hade vi lite ledig tid på em så man hann handla lite mat att tillaga på hotellet innan det var dags att fotografera Wanaka tree i solnedgången, ett träd som ligger mitt ute i Wanaka Lake och är ett väldigt känt fotoobjekt. Nu hade vi inte vattnet på vår sida denna gången, trädet stod på land just nu. Så det var en liten besvikelse, men det blev fint ändå. Andra dagen i Wanaka började på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig! Vi hade fritid på förmiddagen då vi hittade på olika aktiviteter. Jag kunde inte bestämma mig för vad jag skulle göra så jag hängde på gänget som hade bokat in sig på fallskärmshopp. Jag tänkte att det kan va kul och testa att fotografera när de andra hoppar. Men när vi kommer dit så går mina ben fram till disken och munnen öppnar sig och kläcker ur sig ”kan jag hoppa fallskärm?”. Det fanns en plats ledig i planet som skulle lyfta om 5 min. Så jag fick fylla i ett papper under tiden som jag bestämde mig om jag skulle eller ej. Handen skakade när jag skrev, jag skrev tom fel på min adress. Jag höll på att fega ur men tänkte att nu har jag fyllt i det här och de har lyckats fixa in mig trots att det först inte gick så nu kan jag inte vara otacksam. Jag fick min overall och gick förbi alla i gänget som stod och checkade in på datorerna, en massa säkerhetsfrågor att svara på. Det hade inte jag tid med utan fick hoppa på planet direkt, sist in (först ut!). Uppe i planet fick jag instruktioner om hur jag skulle göra när vi hoppade ut och hur jag skulle göra vid landningen. Det kändes verkligen som att jag skulle hoppa rakt in i döden! Min instruktör hade fortfarande inte spänt fast mig i honom så jag blev nervösare och nervösare ju högre upp vi kom. Till sist var jag tvungen att säga till. Vi har inte kommit halvvägs än, säger han. Han skulle spänna fast mig när det var dags att öppna dörren. Eftersom jag var sist in hade jag fin utsikt. Jag hade tid att fundera mycket över livet och hann ångra mig flera gånger om. Vad skulle hända om jag drog upp dörren och hoppade utan att han hade spänt fast mig, skulle han hoppa efter och försöka fånga mig? Hur skulle landningen kännas om han ej kom efter, skulle jag hinna känna nåt i en microdels sekund innan kroppen mosades, eller skulle jag dö i luften av skräcken, eller…? Jag hade lite smått dödsångest. Ganska mycket kanske… Jag tittade på tjejen som satt bredvid mig som såg oberörd ut och jag undrade om inte de andra var rädda. Jag var nära att säga att jag hoppar detta, alltså jag hoppar inte! Jag behöver inte få några pengar tillbaka, bara jag slipper hoppa tänkte jag. Nästa sekund tänkte jag att min instruktör vill väl också komma hem hel så det finns säkert inget hål i fallskärmen, linorna snurrar nog inte ihop sig, han glömmer säkert inte fälla ut skärmen… Sen säger han att ”vi är uppe på 3650 m, när jag öppnar dörren sätter du dig så benen hänger utanför”. Du är ju inte riktigt normal i huvudet tänkte jag, hur normalt är det att dingla med fötterna från ett flygplan?! Ganska normalt kanske om man tänker hoppa. Men jag kände pressen att jag måste göra detta, och jag ville ju ändå, så jag vrider på mig med honom fastspänd på ryggen och får ut benen. Jag sitter lite på sniskan och tänker att jag kanske ska räta upp mig så vi sitter rakt men då puttar han ut oss! Fy F-N!!! Usch, vad det var hemskt (kul…?)! Sen föll vi i 45 långa sekunder. Det var svårt att andas när man föll 60 meter/sekund. Första stunden var ganska skräckfylld, men sen försökte jag njuta av utsikten och tänka att jag gör verkligen detta. Sen kom dödsångesten igen, följt av den fina utsikten. Jag minns inget av det han berättade om utsikten, vilka berg, sjöar och nationalparker jag såg. Sen kom det ett väldigt kraftigt ryck. Jag fick blåmärken. Det kändes som man for uppåt när det blev en så kraftig inbromsning när skärmen fälldes ut. När den fällts ut ordentligt kunde jag slappna av lite mer och njuta. Han styrde lite hit och dit, frågade om det var ok att han gjorde det. Det var lite lättare att andas nu så jag svarade ”gör du det”, men jag mådde illa, jag blev åksjuk. Men jag tänkte att här ska vi minsann ha valuta för pengarna. Jag koncentrerade mig på utsikten. Sen tittar jag ner på mina fötter som dinglar femtioelvatusen meter ovanför marken, och tänker återigen att detta är inte normalt. Sen övade vi lite på hur jag skulle landa. Jag trodde man skulle springa, men jag skulle bara lyfta upp benen som om jag satt på en stol så skulle vi landa sittandes. Jag kände mig konstig i kroppen när vi kom ner, jag vet inte riktigt vad jag kände, det var blandade känslor. Det var skithäftigt att jag hade gjort det samtidigt som jag var lite rädd men upprymd. En massa känslor på en och samma gång. Jag ville bara berätta för hela världen att jag hoppat fallskärm för jag kände mig tuff över att jag inte bangade! Vågar jag göra det igen? Nja… inte så säker på om jag skulle det. Men nu har jag gjort det och borde så klart våga igen. Jag slapp ju känna ångesten innan hoppet eftersom det inte var planerat, och det tror jag var väldigt bra. Det kändes ganska skönt att hjärnan inte visste vad kroppen hade för planer. Blir det något mer hopp i framtiden så får nog benen agera igen innan hjärnan kopplas in och blir medveten om vad kroppen tänkt göra.
På eftermiddagen samma dag skulle vi göra en lång hike upp på ett berg till Roys Peak för att fotografera i solnedgången. Hiken var brant och konditionskrävande, 1200 m höjdskillnad på 8 km, 16 km tur och retur och 22000 steg (och jag har ingen kondition så det var riktigt tufft)! Men det var värt panoramautsikten över Lake Wanaka och Mt Aspiring/Tititea. Det blev lite nakenfotografering för ett par tog nakenbilder på varandra ute på Roys Peak. Som tur var så var det en bit ut på toppen så de stod inte precis bredvid oss. Först tänkte jag inte fotografera men av nån anledning gjorde jag det iaf för det såg så mäktigt och konstnärligt ut där hon stod med sin tunna genomskinliga klänning i handen som vinden grep tag i. Det blev en fin bild trots att jag inte gillar nakenfoto. Den vann tom 1:a pris i en fototävling.
En annan höjdpunkt på resan var helikopterturen till den äventyrliga glaciärhiken. Vi körde på underbara serpentinvägar från Wanaka till Frans Joseph glacier, Nz:s fjärde största glaciär (näst största av västkustens glaciärer) som täcker 35 km2 (det finns 3100 st i Southern Alps). Den är 1 mil lång. Vi fick skor med ispiggar, spikstav och varma kläder. Vi satt sex i varje helikopter, turen till glaciären var inte jättelång men fin. De lyckliga som fick sitta fram fick nog ut mer av det för de hade en helt annan utsikt. Jag har alltid velat åka helikopter och nu har jag gjort det, det är inte värt de pengarna om man inte får sitta fram och har nyputsade fönster, och man kanske ska åka en lite längre runda också. Vandringen på glaciären gjordes med skräckblandad förtjusning. Vi tog oss över höga istoppar och tryckte/pressade oss genom sprickorna. Det var inte det roligaste som knubbiga jag gjort… Vissa glaciärsprickor var ca 25 cm breda så det var till att ha en fot framför den andra och dra in magen och pressa sig fram sidledes. Vi hade galonjackor på oss och det hjälpte så man gled lite lättare mot isen när man pressade sig igenom. Klaustrofobikänslan var högst närvarande. Men jag tänkte att om jag fastnar så får väl guiden komma och hugga loss mig med sin ishacka. Jag drack vatten direkt från väggarna och fyllde även min vattenflaska i en pöl. Det smakade inte klor som vattnet på hotellen, utan friskt och gott. Vissa sträckor gick guiden i förväg för att kontrollera så vi kunde gå den vägen, glaciären rör sig nämligen 50 cm/dag. Både Franz Joseph och grannglaciären Fox Glacier är de två som hör till de känsligaste glaciärerna i hela världen, som rör sig fortast (10 gånger fortare än andra glaciärer) i förhållande till miljöförändringarna. På bilden med helikoptern (se nedan) kan man se var glaciären var för mindre än 10 år sedan för där är fortfarande ingen skog. Varje år regnar det 5100 mm i detta området. Vi hade tur som fick fint väder, dagen efter var det dåligt. När vi stod och väntade på att bli hämtade av helikoptern så hör vi ett högt dån. Vi vänder oss om mot glaciären och ser ett stort isras bara en bit ifrån där vi hade varit som längst bort innan. Det fanns alltså en anledning till att vi fick fylla i en massa formulär innan vi begav oss iväg. Miljöförstöringen kändes plötsligt väldigt nära! När vi kom tillbaka svidade vi om till badkläder. Vi klev ner i sköna varmvattenpooler i regnskogskanten och njöt av att ha överlevt glaciärvandringen. Det är inte många ställen i världen där man kan bada i tempererad regnskog i utkanten av en glaciär. Denna miljön är så speciell att den utgör en del av världsarvsområdet South westland.
Dag 10 började kl 9. Vi körde till Lake Matheson som är känd för sina reflexioner. Eftersom vattnet är så mörkt ser det ut som att man har lagt en spegel på vattenytan. Tyvärr började det regna precis när jag kom fram till fotostället och skulle ställa upp min kamera. Men jag tror jag hann få någon bild innan vattendropparna förstörde speglingen. Sen körde vi till Pancake rocks i Punakaiki. Det är klippor som har skapats av kalksten varvat med lersten som har slipats bort av regn, vind och vågor. Det har bildats håligheter, ”spruthål”, av regn. Vid kraftig sjö sugs vattnet in under högt tryck och sprutar i en vattenkaskad från dessa hål. Tyvärr hade vi för bra väder för att se detta. Men klipporna såg iaf ut som en stor pannkakstårta.
Nästa dag begav vi oss iväg kl 6.15 för att ta oss till nordön. Vi kom fram till hotellet kl 24.
Sydön var häftig men nordön var kanske ännu häftigare. Vi besökte en riktig trollskog, Goblin forest, utanför Stratford. Vädret var inte det bästa, men sett ur fotoperspektiv så gjorde sig både dimman och duggregnet perfekt i världens häftigaste skog. Det var som att gå in i en saga. Det var krokiga träd som var gröna från rot till topp.
Sen åkte vi till Hobbiton. Alla som sett The lord of the rings och The Hobbit-filmerna vet att hobbitarna bor i The Shire. Jag är inget jättefan men tycker om filmerna och såg framemot att se de runda hobbithusen på riktigt. Tyvärr kom det in en cyklon över NZ som gjorde att det regnade jättemycket, och då menar jag jäääättemycket resten av dagen. Vissa vägar regnade bort. Vi kunde tyvärr inte gå hela turen i Hobbiton pga vädret, bla så föll ett träd. Fördelen med det var att det var inte så mycket folk där. Nackdelen var att man hörde inte så mycket av vad guiden berättade. Men jag hörde iaf att man var tvungen att plocka bort varenda groda i dammen för de förde för mycket oväsen för inspelningarna. Jag vågade bara ta med telefonen att fota med. Men hellre det än att förstöra dyr utrustning. Där finns ca 40 st hobbithålor, men det är bara en man kan gå in i. Den guidade turen avslutades med en fin och annorlunda middag inne på värdshuset Green Dragon Inn. Man klev rakt in i filmen! Jättehäftigt! Det var den mest annorlunda middag jag någonsin ätit och någonsin kommer att äta! Maten stod uppdukad på bordet där vi satt, stora träslevar som inte var helt lätta att ta med. Men det var häftigt med allt detta träsnideri och öppen eld. Det fattades bara att Gandalf kom in och satte sig bredvid oss.
Ett riktigt häftigt landskap på norra ön var Rotorua. Där luktade det inte hallon direkt, snarare ruttet ägg. Det rök ånga lite här och var i staden och ute på åkrarna. Vi besökte ett geothermal-område som heter Orakei Korako som ligger i vulkanen Taupo. Man tar sig ut dit med en liten båt över en liten sjö. Vi steg iland vid en stor klippa som det rök om. Man fick bara gå på träspången och inte röra något utanför den. Marken var både giftig och varm. Det var en riktig häftig vulkanisk egen liten värld med rykande och kokande vatten, bubblande lerpölar, små gejsrar som sprutar och några av de mest fantastiska kiselterrasserna man kan se. Området förändras ständigt. Jag har aldrig sett så mycket färger på marken förr. Det var som om man stått uppe på klippan och hällt ut en massa färgburkar i grönt, gult och rött. Upp till 20 miljoner liter kiseldioxidberikat vatten kan strömma ut över den jadegröna Emerald terrace ner i sjön varje dag. The Golden Fleece Terrace består av vit sinterbeläggning och är 40 m lång och 5 m hög. Terrasserna bildades av en jordbävning. På dessa olika terrasser lever mikroorganismer som trivs i det varma vattnet som rinner över marken, färgerna visar vilken typ av mikrob som lever där. Map of Africa heter ett vattendrag som är 70 km2, 58-68 grader, med ph 6,8-7,6. De bubblande lerpoolerna var coolast. Bubblorna bildadas av att koldioxidgas frigörs. Man kände sig som en gris som bara ville hoppa ner och rulla rundor men med tanke på att temperaturen ligger en bit under 100 grader så skulle man nog låta bli, dessutom har de ett surt ph-värde. Det mesta vattnet här innehåller klorid, natrium, kalium, kalcium, sulfat, bikarbonat och de vanligaste gaserna är koldioxid och vätesulfid. Soda fontain består av bubblande varmt alkalikloridvatten som är klart blått. Det var en sån fin färg och solstrålarna strilade igenom trädgrenarna och lyste genom ångan från vattnet, så drömskt!
På eftermiddagen körde vi ut i regnskogen för att bada i varma källor. Pga cyklonen så hade stigen nästan spolats bort och bestod bara av lera. Av 20 man var det tre som bestämde sig för att gå hela vägen. Jag avbröt efter en bit för jag ville inte halka och få hela kameran full av lera. Det räckte att jag fick lera upp till knäna när jag trampade ner i en lerpöl efter att ha klättrat över ett träd som ramlat. Besviket vände jag tillbaka, men snart blev jag glad igen för jag fick bada vid en sjö som vi hade kört förbi på vägen dit. Det var badkarsvarmt! Huden blev jättemjuk o len efteråt. Jag hade kunnat vara i där hela dagen och bara njutit. Häftig upplevelse!
Dag 15 blev inställd pga dåligt väder. Vi skulle ha gått en skiiiitjobbig hajk i Tongariro nationalpark som leder bla genom Mordor. Den är 19 km lång och börjar med fyra timmar trappor typ! Det blåste, ösregnade och var dimmigt. Jag måste börja träna så jag kan komma tillbaka och göra denna hajken utan att dö av andnöd! Istället spanade vi in Tawhai Falls, vattenfallet där Gollum satt i nån scen. Det finns så mycket kvar att utforska i detta området. Jag vill dit igen. Någon som vill hänga på?
Dag 16 var resdag tillbaka till Christchurch, 16 h med bara kortare bensträckare. Nästa dag tog vi alla tårgripande farväl av varandra. Resten av dagen spenderades med att få ut det sista av staden för att sen nästa dag sätta sig på det tråkiga flyget hem igen, en ca 30 timmar fruktansvärt dryg hemresa… Men det var så värt det! Hur många mil vi körde på Nya Zeelands underbara vägar? Drygt 500!
Jag ber om ursäkt för den långa texten och den stora mängd bilder men jag kan inte korta ner det mer för det var en sån fantastisk resa med så mycket häftiga upplevelser! / Karolina Vohnsen
