Jag har alltid drömt om att få åka till Australien och Nya Zealand. Jag hittade en arrangerad fotoresa till N Z och tänkte nu eller aldrig. Jag lyckades få med mig min fotokompis Uffe på detta otroliga äventyr. Så i mars 2017 drog vi till Sydney (Australiens största stad) åtta dagar, för att sedan åka till N Z där vår riktiga fotoresa skulle börja. Det var alldeles för kort tid i Sydney. Jag ville se så mycket mer än bara staden. Jag ville ut på landet och få se vilda kängurur och koalor men det hanns helt enkelt inte med. Djurfängelser är inget för mig så jag tror det får bli en ny resa dit i framtiden och planera lite annorlunda och vara där minst ett par veckor. Vi åkte Köpenhamn – Dubai – Sydney. Det var en lång resa, över 24 h flög vi med världens största flygplan A380 som har två våningar. Hemresan var drygare, då åkte vi Christchurch-Melbourne-Dubai-London-Köpenhamn. Men det fanns en massa film och titta på och så klart utsikten. Vi försökte sova en del också så vi skulle vara i fas när vi kom fram. Vi landade kl 23 ca så vi kunde fortsätta sova när vi kom fram och det var bra för man kom i rätt tidsrytm direkt. De första två nätterna b
odde vi i Potts Point, ett skumt område med en massa porrklubbar. Första människan vi frågar om vägen till hotellet när vi kommer ut från stationen är en transvestit. Men det såg vi inte först, så det var lite roligt. Australiensarna är jättetrevliga och vänliga. Man behöver knappt fråga efter hjälp, de kommer fram och frågar om man behöver hjälp, speciellt om du tar fram en karta. Det spelade ingen roll var vi var, alla var lika hjälpsamma. Visste de inte så googlade dem. Inte alls som här hemma där alla stänger in sig under sina luvor och hörlurar och vägrar se om någon behöver hjälp. Jag blev fascinerad över hur vänliga och hjälpsamma de är. Där har Sverige något att lära sig!
Första dagen spenderades i Royal Botanic Garden som grundades 1816 och är den äldsta trädgården i Australien. Med sina 30 hektar tar det en stund att gå över den men den är väl värd ett besök, 3,5 miljoner människor besöker den årligen. Där finns nästan 9000 olika växtarter. Jag fick se en liten ödla, stora spindlar, tror de heter Golden Orb-weaving spider, flygande hundar och en massa ibis och kakaduor. Vi gick dit på förmiddagen, sen gick vi ut för att hitta nånstans att äta, innan vi gick tillbaka igen och var där till skymningen och vi blev utslängda därifrån. Vi skulle fotografera operahuset i skymningen men upptäcker plötsligt att det flyger en massa fiskmåsar ovanför oss. Vi trodde det iaf. Men efter några sekunder tycker jag att de ser lite konstiga ut. Vingarna hade en lite annorlunda form än måsarna och så var där en liten ”klo”. Det måste vara fladdermöss sa jag upprymt till Uffe. Och vi började fotografera som galningar. Men det var riktigt svårt. Fokuseringen var jättesvår att få till, det hade mörknat och fladdermössen rörde sig snabbt och var mörka även dem. Efter en liten stund kommer parkvakten på sin fyrhjuling. Jag ville få bekräftat att det verkligen var fladdermöss/flygande hund så jag frågade honom. Han sa att det var ”bat”, då frågade jag vilken sort för de var ju så stora. Då svarade han ”just bat”. Så det verkade inte vara ett djur som var så sensationellt för dem som det var för oss 😉 Han sa att parken har stängt så vi var tvungna att gå. Ok sa vi, och fortsatte fotografera efter att han kört vidare. Han kan ju inte slänga ut oss precis när vi upptäckt fladdermöss! Uffe gav upp och fotograferade operahuset istället, men jag gav mig inte. Jag skulle ha en bra bild på dem. Gärna med staden som bakgrund och när de landade i träden. Efter ett tag hörde vi fyrhjulingen igen och såg hur ljuset närmade sig vårt håll. Då sa jag till Uffe ”vi får nog skynda oss upp för den trappan där borta bakom buskarna för han kanske blir arg om han ser att vi är kvar”. Så vi tog våra grejor och sprang dit. På väg upp för trappan sa vi att det är nog lika bra att gå ut, vi kanske blir innelåsta, om vi inte redan var det för vi hade inte sett någon annan i parken på länge. Vi kom upp till en grind som var låst. Men en vakt på utsidan såg oss och sa att vi hade tur för rangern hade precis kört sin runda så vi missade honom precis. ”Jaha”, sa vi lite förvånat, ”vi hittar inte ut”. Det fanns en snurrgrind lite längre bort där vi kunde komma ut sa han vänligt. Operan Carmen spelades på utomhusscenen bredvid parken så det var därför där stod en vakt för ingången till operan låg där. Jag hade pratat med operahuset innan resan om att få fotografera Carmen. Jag fick tillstånd till det men man fick bara fotografera första föreställningen och jag kom inte till Sydney förrän typ 2 dagar senare. Så det fick bli en smygbild från parken.
Dag två tog vi tåget till Circular Quay, den mest centrala punkten för besökare i Sydney. Här lägger de stora lyxkryssarna till i hamnen precis mittemot operahuset och bredvid Harbour Bridge. Vi skulle bo i The Rocks som är det område där de första nybyggarna slog sig ner. Vi skulle bo tre nätter på Australian Heritage hotel. Ett hotell som är 103 år gammalt med mycket charm. Vi hade lite problem att hitta dit för varken jag eller Uffe är några höjdare på att läsa kartor. Men som tur är så är invånarna väldigt hjälpsamma. När jag bokade hotellet så såg det ut att ligga ganska nära Harbour bridge, men att det skulle ligga precis vid trappuppgången till bron visste jag inte. Jag visste inte heller att det var en väldigt lång trappa upp till vägen som hotellet låg på. Det kändes som att det var lika många trappsteg som hotellet var gammalt. Med en resväska på 25 kg och en kameraväska på 14 kg så var det bara att lyfta lite lätt med lillfingret och se stark ut! Trappan låg precis vid Argyle Cut som är en tunnel som höggs ut av fångar med byggstart 1843, klar 1859. När vi kom upp för trappan, genomsvetta, så visste vi inte var vi skulle ta vägen och diskuterade vilket håll vi skulle gå, det fanns tre riktningar. Enligt kartan var vi nära. Jag fattar inte hur blinda vi kunde vara för vi stod precis vid hotellet! Vi slängde in våra väskor och gick tillbaka till Circular Quay. Vi skulle åka till ett gammalt vrak från andra världskriget där en mangroveskog hade tagit över. Jag hade skrivit upp alla uppgifter om var det låg och vad som fanns i närheten. Jag frågade om detta vrak på tre st turistbyråer men ingen hade hört talas om det. Men jag fick reda på hur vi skulle ta oss till Homebush Bay iaf. Det var där många fartyg från 1900-t hamnade vid sitt slutskede. Det fanns olika alternativ men vi valde båtvägen för att se Sydney ur en annan vinkel. Jag frågade båtföraren också för säkerhets skull. Han hade heller aldrig hört talas om det. Då började jag bli orolig på riktigt. En som kör båt dagligen till den viken där vraket ska finnas och han har aldrig hört talas om det! Men vi gick ombord. Jag började fundera på om sidan jag hittat på internet var inaktuell, vraket kanske inte fanns kvar längre… Men vi skulle ju få en utflykt iaf med fina vyer. Vi hoppade av vid Sydney Olympic Park och tog bussen vidare därifrån. Busschauffören visste inte heller något… Men vi hoppade av vid bågskyttearenan för vår ”karta” tog slut där. Vi såg inget vatten i närheten så vi gick till arenan och frågade en kille som jobbar där. Först visste han inte, men sen kom han på det, vi skulle gå över på andra sidan vägen och in bakom de fina husen så skulle viken vara där och där låg den, vår efterlängtade Floating forest! SS Ayrfield heter detta rostiga över 100 år gamla vrak som övertagits av en frodig mangroveskog. Fartyget gick mellan Newcastle och Sydney med leveranser till amerikanska trupper i Stilla havet. 1972 hamnade fartyget här för att demonteras men verksamheten upphörde när viken inte längre skulle användas som skeppsavverkningsverk. Så fartyget från andra världskriget lämnades åt sitt öde. Det var verkligen häftigt att se! Och kul att ha hittat en sevärdhet som inte så många verkar känna till. 
Sen kväll gick vi upp på Harbour Bridge för att fotografera operahuset. Precis när vi kommit upp för trapporna så blev det ett fyrverkeri så vi slängde upp kamerorna och hann få några fyrverkeribilder med operahuset i bakgrunden. Ibland har man bara bra tajming! Fast tajmingen blev ändå inte så bra för när vi kommit ut på bron och ställt upp utrustningen och precis hunnit fotografera ett par bilder så släcker de allt ljus, både ljuset på bron OCH operahuset! Jag frågade två vakter varför de släckt men de visste inte. Men på facebook får man reda på allt, tydligen valde vi att fotografera nattbilderna på operahuset när det var Earth hour! Det var enda kvällen vi hade tid att ta nattbilder med den vyn. Det hade blivit mycket bättre bilder med ett upplyst hus men nu kan man inte styra över allt tyvärr.
Dag tre ville Uffe besöka ett marint museum så jag sysselsatte mig med annat. Jag återvände till botaniska trädgården via operahuset som jag tog lite närbilder på. Jag gick även in men besökte bara toaletten för allt annat krävde guidad tur. I parken var det bröllop så jag fick lite bilder på paret med bron i bakgrunden. Det är visst ett populärt ställe att gifta sig på. Jag gick via Cadmans cottage som är Sydneys äldsta hus (1816) och Campbells cove för att ta en närmre titt på Harbour Bridge underifrån. På eftermiddagen åkte vi båt till Watsons Bay. Det var en ruskigt varm dag, vi promenerade ett par km med våra kameraväskor på ryggen och skulle leta oss ut till fyren som skulle vara speciell. Man vi kände mycket mer för att hoppa i havet och svalka oss. Men vi hade inga badkläder med oss, lite dålig planering, dessutom skulle vi ju fotografera så mycket som möjligt. Så här fanns det ingen tid att spilla bort genom att ligga på stranden och inte göra någonting vettigt. Det har jag inte tid med när jag är på semester, jag vill uppleva saker. Semester? Detta var första gången på 15 år som jag var helt ledig från jobbet i fyra veckor och så kopplade jag inte av en enda gång. Å andra sidan fick jag se och uppleva mycket. När vi gick där på stranden och höll på att svettas ihjäl bestämde vi att några timmar sista dagen då vi bor på Bondi Beach ska vi bada och sola, men först skulle vi gå en kustpromenad på ett par km och fotografera klipporna. Vi kände att det kunde vara bra med lite paus dagen innan allvaret skulle sätta igång på N Z för där skulle det också vara högt tempo. Men nu åter till Watson, vi var under lite tidspress för vi blev försenade dit. Vi hann aldrig hela vägen ut till fyren för vi skulle fotografera bron i solnedgången från båten. Det finns så otroligt mycket att titta på överallt i denna världsstad så man hade behövt en månad bara här i Sydney.
Fjärde dagen hade vi bokat en heldagsutflykt till Port Stephens där vi skulle åka på delfinsafari. Vi skulle bli upphämtade på ett hotell nere vid Cirqular Quay kl 7.30. Vi stod där och väntade och väntade och tyckte det var konstigt att ingen mer kom, bussen kom inte heller. Till sist var jag tvungen att fråga en vakt om inte detta var den adressen vi skulle hämtas på. Jodå, vi var på rätt ställe. Men på fel tidpunkt. Klockan var 6.30! Jag trodde inte på henne. Hon fick intyga det flera gånger men jag var ändå tvungen att fråga nån annan och den personen intygade samma sak. Jag fick ge mig. Det är en gåta för mig hur klockan kan ha visat en timme fel och vi har inte upptäckt det förrän nu! Men å andra sidan vi har ju inte haft något behov av att veta vad klockan har varit heller. Så vi gick in på hotellet och la oss i en soffa och blundade lite. Irriterande med tanke på att kvällen innan hade blivit sen och vi hade behövt sova den stunden. Men det är bättre att man är för tidig än för sen! Vi ville ju verkligen inte missa delfinerna. Vi fick se lite mer av Australien på vägen till Port Stephens. Vi gjorde ett stopp i öknen för att åka jeep ut till stora sanddyner, Stockton sand dunes, där vi skulle åka sand-boarding. Jag tyckte inte det var något speciellt, det var bräda på sand. Bor man i det land som vi gör så vinner snön över sanden när det gäller såna saker. Det gick för sakta. Jag var förväntansfull över att få se flasknosdelfiner, men kunde inte glädja mig helt eftersom jag inte visste att vi säkert skulle få se dem. Busschauffören sa att chansen var stor för de hade sett delfiner på förmiddagsturen. Men det var då tänkte jag. Jag ville hoppas men vågade inte för jag skulle bli så besviken. Bättre att ställa in sig på att man inte får se några för då blir man bara positivt överraskad. Men vi fick se och jag blev så glad! Jag har alltid velat se vilda delfiner. Jag trodde vi skulle ut på öppet hav men vi kom aldrig ut på havet utan åkte längs med strandkanten hela tiden. Vi fick se ganska många. De kom upp längs båten, sen försvann de och kom tillbaka igen. Det var en bra tur för båten jagade inte ikapp dem utan lät delfinerna komma till oss hela tiden. Men shit vad svårt det var att fota! Man vet aldrig var de dyker upp och de är bara uppe en så fruktansvärd kort tid. Jag brände av många exponeringar där! Av 500 bilder kanske jag fick 4 st där man ser ögonen, resten är fenor. Men det var jättekul att få se dem. Vi hade även turen att få se en vitbröstad havsörn som satt i ett träd. Den var jättesvår att upptäcka men båtföraren visst var de brukade sitta, men det tog ett tag innan vi såg den.
Nästa dag blev resdag till bergskedjan The Blue Mountains som är ungefär lika stort som Belgien. Vi hade hört att man kunde få se känguru från tåget om man hade tur. Vi hade så klart inte tur, varken med djur eller väder. Det regnade. Efter ca två h hoppade vi av i Katoomba och tog bussen till hotellet. Vi bodde väldigt nära de tre systrarna (922 m, 918 m resp 906 m) som egentligen inte är stenar utan tre vackra damer. Det är sant, de har blivit förvandlade till sten och endast en häxdoktor kan uppliva dem men han dog tyvärr i kriget mellan två aborginstammar så nu står de där som en påminnelse till nästa generation. Det hela började med att systrarna Meehni, Wimlah och Gunnedoo från Katoomba-stammen blev kära i tre bröder från Nepean-stammen. Men enligt lagen fick de inte gifta sig. Bröderna accepterade inte detta utan bestämde sig för att tillfångata systrarna och detta ledde till krig mellan stammarna. Kriget försatte systrarna i fara så en häxdoktor från Katoomba-stammen skyddade dem genom att förvandla dem till sten. När faran var över skulle han förvandla tillbaka tjejerna men som sagt så dog han i kriget. The Blue Mountains har fått sitt namn av den blåa dis som ligger över Jamison Valley. Det är olja från de olika eukalyptusträden som avdunstar. Vi väntade ut regnet på rummet (läs redigera bilder) och gick sedan ner till utsiktsplatsen för att fotografera systrarna i mörkret. Men oj vad besvikna vi blev. Det var som att gå in i en vit vägg, det var dimma, dimma, dimma. Vi såg inte fem cm utanför räcket! Inte ens strålkastarna som var riktade mot de tre systrarna kunde ta sig igenom detta tjocka moln. Så vi fick leka lite med våra ficklampor ist. Men det blev en del kul bilder med både hajar och berg.
Vi ville ju verkligen se detta ställe som är med på världsarvslistan så det kändes ändå bra att det var för bra väder när vi skulle ut i bergen (för bra för att fota i), hellre det än dimman som var dagen innan. Vi gick upp tidigt för att fotografera de tre systrarna i soluppgången. Och vilken soluppgång det blev! Så häftigt! Att se ljuset komma och ändras i olika färger och diset som simmade runt bland bergstopparna och regnskogen. Dimman som sakta blev till stora moln, ständigt föränderliga. Det var som att se en timelapsefilm. När vi kände oss klara där så gick vi tillbaka till hotellet och köpte ett Scenic World-pass. Det innebar att vi kunde åka skyway, cableway och railway i parken hur mycket vi ville. Man kan lätt fylla en vecka här med div aktiviteter och bushwalks till en massa spännande ställen. Men nu hade vi bara en heldag så vi gjorde vad vi hann och lite till. Vi tog vägen in i parken via skyway, 270 m upp i luften över Jamison Valley. Sen hoppade vi på tåget som är den brantaste passagerarbanan i världen med 52 graders lutning. Beroende på hur man väljer att sitta kan man få den att vara 62 grader, sk ”cliffhanger”. Det var brant kan jag säga, man fick hålla emot för annars kasade man fram. Man åker 415 m rakt ner (206 m vertical drop), genom en klipptunnel (80 m) och ut i forntida jura regnskog. Så klart spelade de Indiana Jones under färden. Förr användes järnvägen för att transportera kol. Vi gick, gick och gick i den häftiga regnskogen. På ett av promenadstråken kunde vi även njuta av konstverk. Man höll på att göra en konstutställning ute i skogen. Kändes lite som hemma på Wanås där jag jobbar. Ett av konstverken var dessutom samma som ett vi har i lignumbyggnaden. Vi såg Katoomba Falls, både nerifrån och uppifrån. Vi gick under en stor klippa och längs med klippkanterna, inget för den höjdrädde. När man stod här och tittade ut över Blue Mountains så kände man hur oändligt stor världen är och hur liten och obetydlig man själv är. En häftig känsla. Och att stå där på kanten med dalen nedanför sig och se vita kakaduor flyga fritt i sitt rätta element kändes så bra. Hur kan man vilja sätta en fågel i bur…?
Sista dagen blev vädret sämre igen. Cyklonen som härjade en bit högre upp i landet satte sina avtryck även hos oss. Vi har haft en otrolig vecka med värme men inte badat en enda gång och nu när vi skulle åka till Bondi Beach och bo nästan på stranden så hade vi sett fram emot att simma med hajar och livsfarliga maneter 😉 Men nu satte cyklonen stopp för det. Det vräkte ner hela dagen och stormade. Vi hoppades att regnet skulle avta för de gånger det hade regnat innan hade det ändå slutat ganska snart. Men det bara fortsatte. Vi bestämde oss för att försöka gå en bit på kustpromenaden iaf. Men vi vände tillbaka när regnet gått igenom regnkläderna. Vi ville inte äventyra kameran för mycket. Jag funderade på att bada trots vädret, man ska ju ändå bli blöt. Men vinden var för kraftig så vi strosade längs huvudgatan ist och gjorde av med de sista dollarna. Så det blev en liten tråkig sista dag, men jag har iaf en bild på en folktom Bondi Beach och det är nog inte så vanligt. Dessutom slapp jag bli uppäten av en haj eller nåt annat farligt djur.
