COPENHELL 2016
Sjunde upplagan av Copenhell ute i gamla industrihamnen på Refshaleøen blev ett historiskt år. Publikrekord med 20.000 besökare. Giganter som Alice Cooper, Megadeth, Scorpions och Danmarks dystra konung King Diamond. Inte för att glömma självaste Black Sabbath med Ozzy på sång som gjorde sin sista spelning någonsin i Danmark. Upplägget för år 2016 var att gå all in. Ta in de största artisterna och ge publiken alla dessa på ett och samma ställe. Succén var ett faktum!
Området:
För att klara av den enorma publikuppslutningen fick Copenhell bygga om sitt festivalområde. Detta visade sig vara ett genialiskt drag då det blev större möjligheter att ta sig runt området. En genväg från Pandæmonium-scenen till Hades-scenen gjorde att publikflödet underlättades ordentligt. Det skapade ett smidigare sätt att ta sig runt den stora scenen.
Biergarten (stora öltältet) var flyttat till ett helt nytt ställe närmare entrén till festivalområdet.
Där inne fanns det en mindre scen med olika aktiviteter från live-karaoke till konstnärliga artister. Vad sägs om en självdestruktiv figur som lyfte två bowlingklot med endast sin pung! En bisarr upplevelse om inget annat. Andra aktivitetsområden fanns snyggt inklämda som en bilskrot där man fick gå in och slå sönder bilar och en mindre vikingaby där det fanns bad och medeltida inspirerad mat.
Design är ett danskt kännetäcken och därför var det svartmålade kistor till bänkar, en gigantisk bänkgrupp i form av ett pentagram. En mindre kyrka där det såldes starksprit och cigaretter.
Tyvärr har Danmark mycket att lära sig av Sverige när det kommer till säkerheten. Copenhell har mindre än hälften av vaktstyrkan framför scenerna jämfört med svenska hårdrocksfestivaler i allmänhet. Speciellt anmärkningsvärt då vakterna har fullt upp med att plocka crowdsurfare stup i kvarten (ja det är tillåtet att crowdsurfa i Danmark, vakterna uppmanar tom publiken att göra detta!).
Festivalområdet ligger på en gammal industrimark för produktion av fartyg. Det passar metal-festivalen perfekt då den där lilla extra känslan infinner sig. Tyvärr är det lite väl mycket metal över området. Metallbråten och annat skräp ligger kvar på området där folket rör sig. Vid matstånden i området runt Pandæmonium så fanns det skrot som var direkta fällor vid trängsel, fylla eller efter nattens intrång. Hål i marken var nakna och ihopfallna brunnlock bjöd in till att bryta fötterna! Området hade behövts städas upp och säkras upp. Något första hjälpen tält eller sjukvårdspersonal syntes inte till på hela festivalen.
Copenhells tre scener var välplacerade och det var lätt att hitta en plats där man såg scenen bra. Scenerna är lägre än på t.ex SRF, så stod man långt fram såg man fortfarande allt som hände på scenen. Längst bak mot scenerna var en kulle som sluttade mot skogen. Den fungerade som en utmärkt viloplats då den bjöd in att sittandes eller liggandes kolla in konserterna på de två stora scenerna.
Vädret:
Festivalvädret var delvis helt förträffligt och delvis förskräckligt. Under solsken var det närmare 30c och under mörkrets timmar var det skyfall och blixtnedslag. Det tunga regnet gjorde att flera strömavbrott inträffade och band som Solstafir och SIXX:AM fick ofrivilligt avbryta sina spelningar tidigare än planerat. Vatten fick pumpas bort framför scenerna under både fredagen och lördagen. Trots det tunga regnet nattetid så gick det att ta sig runt på området utan att trampa i djup lera.
Maten:
Matstånden är många och väldigt olika den svenska festivalstandarden. Vad sägs om Warpig. Fuck The Duck Burger, Lemmy stonebaked pizza, Meat Massacre och Flying Pancakes From Hell, bara för att nämna några galna rätter. Det fanns helgrillad gris, stenugnsbakad pizza med bönor och ägg på! Hamburgare i alla dess former och variationer med pulled pork. Diverse asiatiska rätter m.m.. Många stånd specialiserade sig på extra stark mat där man blev varnad innan köp. Inget för den med känslig mage alltså. Som tur var fanns det alternativ för den med lite känsligare tunga och mage. Det fanns även helt veganska alternativ vilket gjorde att alla kunde hitta ett matstånd i deras smak.
I dryckesväg fanns det massor av spännande drinkar i både alcoholhaltiga och alkoholfria versioner. Milkshakes med chilli och lakrits eller varför inte en shake med krossade larver och gräshoppor! Smaskens till sista slicken eller? Undertecknad vågade inte prova så någon smakrecension blir det inte.
Tyvärr var det oftast långa köer till matstånden. Många av rätterna hade lång tillagningstid och gjordes efter beställning medans andra snabbmatsstånd bara hade väldigt långa köer pga deras populära galna rätter. Givetvis hade speltiderna på de olika scenerna väldigt mycket påverkan på kötiderna. Ville man ha mat snabbt var det smartast att handla när det var en konsert på största scenen. Matpriserna fick en att sätta maten i halsen. 96 svenska kronor för lite pulled pork mellan bröd eller för samma för en pizza i storleken som en vanlig tallrik är kanske lite i överkant.
Publiken:
Den glada publiken var tålmodig då vädret var minst sagt varierande. Såg inte en enda polis eller vakt ute på området. Inte en enda! De enda vakterna som syntes till var de få som stod vid scenerna. Några incidenter eller bråk märktes inte av på eller i anslutning till området. Lustig känsla för en svensk som är van vid att se en hel poliskår assisterad av publikvärdar och vakter på svenska festivaler.
Aktiviteten i publikhavet skiljer sig ordentligt mot en konsert med samma band i Sverige. Moshpiterna är större och fler och är aktiva mycket längre. Crowdsurfare förekommer i flockvis. Har personligen skickat över ett 50-tal över mitt huvud. Man behöver inte ha ögon i nacken för så fort någon kommer seglandes så knackas det på axlarna av någon annan som uppmärksammat situationen. Ibland var danskarna lite för ivriga och försökte crowdsurfa på platser där det var lite glesare publik och då brukade det sluta i fullständig kraschlandning.
För den oinvigde så är en crowdsurfare en person som lyfts upp över publiken som sedan skickas fram med mankraft mot scenen där den lyfts ner av vakterna.
En moshpit är en cirkel som bildas, oftast mitten av scenen, några meter från räcket, där en salig klunga med energiska individer springer in i varandra och tacklas. En typ av krigsdans. Detta görs med stor respekt för varandra och ramlar någon är oftast flera personer framme och hjälper den upp igen.
Publiken var mycket hjälpsam och glad. Det var enkelt att förflytta sig när det det var trångt för visade man att man försiktigt ville passera så blev man oftast genomsläppt utan problem. Glädjen var på topp hela festivalhelgen. Det var enkelt att ta sig till och från festivalen med buss eller båt men antalet avgångar med buss hade gärna dubblats ett antal gånger.
Copenhell har lyckats skapa en festival där publiken kommer nära de största banden och med huvudinriktningen på tyngre akter så nischar de sig lite som en metal-festival. Copenhell har blivit ett mini-wacken och utvecklas i en rasande takt.
Nu ser vi fram emot Copenhell 2017.
/ Stefan Vohnsen
